Dom sista veckorna har som sig bör bjudit på en hel del spännande och nu kan man börja summera årets fotomässigt kanske mest intensiva tid. Orrspelet gav i vanlig ordning en del bilder medans tjädern var svårare i år. Mycket tack vare vädret som mest bara bjudit på kyla, blåst och snö. Inget favoritväder för tjädern med andra ord.

Har också blivit någon lappuggla, vildsvin, havsörn och fiskgjuse men det allra mest minnesvärda var dock bilderna på simmande älgar. Det tog mig över fyrtio timmars väntan vid strandkanten men till sist dök dom upp. Otroligt fascinerande.

Fiskgjuse fotade jag för övrigt tillsammans med Lars-Erik Eklund, Birdphotosweden. Skönt att få komma till dukat bord ibland också. Kolla gärna in sidan här!

Älg (Alces alces), Canon 1Dx mkII, Canon EF 600/4L IS, Canon EX 1,4x III.

Efter nyår har en del lappugglor visat sig runt om i trakterna här hemma vilket resulterat i en hel del fina bilder och framförallt många fina upplevelser med en av mina absoluta favoritfåglar. En njutning varje gång. Den senaste tiden har ugglan på bilden dragit till sig lite extra uppmärksamhet då den både exponerats i media och är väldigt lättillgänglig. I sig är ju det inget problem, snarare kul att många kan få se den, men samtidigt betyder många besökare också många olika viljor och åsikter. 
 
Så jag skulle vilja klargöra hur jag tänker och ser på saken i det här fallet. I grunden finns ju en skillnad mellan att fotografera en fågel eller ett djur gentemot att ”bara” studera den genom en kikare. Du vill hitta en tilltalande bildvinkel och i många fall måste du också närmare än med en kikare. Så är det. Och så är det naturligtvis även för mig.
 
Men såklart funkar det inte att bara stövla ut till ugglan, ta sina bilder och sedan åka hem. Det ger mig varken upplevelsen jag vill ha och det är inte heller ett sätt som ger dom bilder jag vill åt. Så, hur tänker jag? När jag fotar brukar jag redan innan ha en idé om vilken typ av bild jag skulle vilja ta och sedan hitta en position för detta där jag också tror att ugglan, i det här fallet, kommer att dyka upp. Studerar man ett djur under ett par dagar framträder ofta ett rörelsemönster som gör det relativt lätt att veta hur den kommer att uppträda. Som jag ser på saken är det heller inga problem att röra sig i ett område för att positionera sig så länge man inte stör varken uggla eller andra besökare. Det är min föresats och det försöker jag göra då ugglan inte befinner sig just där för tillfället. Sedan kan jag sitta och vänta, i timmar om det behövs, på att läget ska uppenbara sig. Inte sällan händer det också att ugglan landar väldigt nära efter ett tag, kanske tar det trettio minuter, kanske två timmar. Och med lite flyt kan det till och med bli någon bild som liknar det man hade i åtanke också. Kanhända att det ses som närgånget för en betraktare på sidan av men det är trots allt närgånget på ugglans villkor.
 
Rätt eller fel? Det finns säkert många olika åsikter om saken men det här är min grundsyn och så som jag försöker uppträda när jag fotar så gott det går. Inte minst på så pass välbesökta lokaler där man får vara än mer restriktiv med hur man uppträder. Till syvende och sist är det ändå respekt för fågeln som är högsta prioritet, oavsett bilder eller ej. Alltid.

Dom allra flesta som jag träffat på under den senaste veckan har också skött sig exemplariskt, både med kikare runt halsen eller kamera i handen, men tyvärr har man ju sett någon som inte riktigt kunnat hålla sig inom rimliga gränser också utan jagat ugglan runt, runt området vilket tyvärr ofta slår tillbaks på många fler. Där har vi alla ett ansvar.

Jag säger inte vad som är rätt eller fel men så tänker jag, med kameran ute i spenaten.

Lappuggla (Strix nebulosa), Canon 1Dx mkII, Canon EF 600/4L IS, Canon EX 1,4x III.